Artikeln är skriven för Sveriges Hembygdsförbunds tidskrift Bygd och natur inför riksstämman i Skara 28 – 30 maj 2010. Den vänder sig alltså i första hand till läsare som inte får uppleva lyckan att bo och verka i Västergötland.
Västgötalitteraturen lever utan en Selma
Skall sanningen fram så har Västergötland ingen Selma, ingen Torgny eller Sara, ändå finns ett litterärt sällskap av format. Föreningen för Västgötalitteratur grundad 1962 hade vid senaste mätningen 1 661 medlemmar som simmar vällustigt i floden av hembygdsböcker, biografier över vakna västgötar och smått oläsliga gamla skrifter som ges ut i nytryck. Litterära resor, bokauktioner och ett medlemsblad som fyra gånger om året berättar om nytt och gammalt inom Västgötalitteraturen ger dem andlig spis.
Om man inte räknar Åke Edwardsson i Göteborg och andra mordiska mästare så finns här inga riktigt stora litteratörer. Men desto fler skrivkunniga hembygdsvänner, det väller fram en flod av skrifter om hembygden förr och nu, så strid att ingen har riktigt koll på den.
Dessutom skrevs rikets första hembygdsbok här, den är fortfarande oöverträffad enligt mig. Äldre Västgötalagen heter den, kom ut (förmodligen bara i ett exemplar, en drömbok för en samlare) kring 1220 och skrevs av lagman Eskil, förmodligen på Lagmanstorp på en grusås utanför Vara, ett par kilometer från den kungsgård vid Longs kyrka där lillbrorsan Birger jarl dog för att jordas i Varnhem tillsammans med sin danska drottning.
Först på svenska
Det är inte bara den första bok som skrevs på svenska med vanliga bokstäver (inte runor alltså), och innehåller massor av märklig information om livet i tidig medeltid. Förr brukade det dessutom påstås att Erikskrönikan skrevs av en västgöte på Axevalla hus, som ju var en morgongåva till hertig Eriks gemål Ingeborg. Där skulle alltså funnits en reklambyrå för att förhärliga den bortgångne hertigen.
Fast Erikskrönikan är förstås ingen Västgötalitteratur, lika lite som Olaus Magnus nordiska folkets historia som denne katolske ärkebiskop skrev i landsflykt i Rom 1555. Där myntade han de fortfarande oöverträffade raderna om Kinnekulles skönhet. Berget är så obeskrivligt ljuvt att det borde hemlighållas för ungdomen, som annars frestas att där ”sänka sig i all slags vällust, eller rättare sagt orenhet.” På senare tid verkar han ha fått rätt. Jan Guillous tempelriddare Arn Magnusson fick ju göra bot i det Heliga landet i 20 år efter att ha förförts av Kinnekulles skönhet. Eller var det kanske jungfru Cecilias skönhet som lockade honom i fördärvet?
Översatt från latin
Mer på allvar började man skriva hembygdsböcker på 1700-talet, då på latin och menade som lärdomsprov. De har getts ut på svenska av Föreningen för Västgötalitteratur översatta av professor Sven Blomgren, så även vi andra kan nu konstatera att de är fyllda av hysterisk hembygdskärlek och festliga skrönor.
Men först på 1900-talet kom det på allvar hembygdsböcker skrivna av vanliga hembygdsvänner för en intresserad allmänhet. Böcker skrivna med stor känsla och kärlek, och mycket präglade av sin tid. Kyrkan och prästerna fick länge stort utrymme och under de turbulenta decennierna när de små socknarna blev först storkommuner och senare ännu större kommuner dominerade lokalpolitiken.
Vanligt folk
Först på senare år har vanligt folk fått större plats. Nu skriver man med gillande både om dansbanor och fotbollsproffs, bilderna brer ut sig färgsprakande och böckerna är lättlästa. Hembygdsrörelsen kan ta åt sig en stor del av äran för all denna dokumentation av bygderna, men Föreningen för Västgötalitteratur gör en stor insats. Ibland ger föreningen ut böckerna i egen regi, eller stödjer andra.
På gång den närmaste tiden är en nyutgåva med kommentarer av just den främsta av västgötaböcker, Äldre Västgötalagen.
Artikelförfattare: Hans Menzing
En personlig tio i topp-lista – av Hans Menzing
En kort och mycket personlig tio-i-topp-lista med böcker som förhoppningsvis på olika sätt ger en god bild av Västergötland:
Västergötland. Författare: Leif-Eric Aronsson, Lars G Holmblad, Birgitta Leufstadius och Marika Sandahl. Bilda förlag år 2005.176 sidor. En vacker bok med massor av fina färgbilder och lättlästa, faktarika och ofta högst personliga presentationer av gårdagens och dagens västgötabygd.
Carl von Linnés Västgötaresa. Pocketversion 2005 från Natur och Kultur. 267 sidor. Behändig version av denna ständigt citerade klassiker att ta med på resan, men är ni intresserad av botanik och zoologi så skall ni välja en äldre oavkortad upplaga.
Västgötaböcker. En resonerande bibliografi över Västgötalitteraturen av Dan Korn. Utgivare: Föreningen för Västgötalitteratur. 416 sidor med massor av äldre illustrationer. En mycket faktarik bok över främst äldre västgötaförfattare, bitvis riktigt rolig men främst intressant för specialintresserade.
Risveden 1 – 3. Författare: K-E Andersson och Bo Björklund. Förlag: Acta Risvedensis. Sammanlagt 816 sidor i A4-format, ganska sparsamt och gammaldags redigerat. Sista boken kom 2008. Ett lysande exempel på lokal hembygdsforskning när den är som bäst med mängder av fakta, hela tiden med högst mänsklig förankring, kring en för de flesta rätt okänd vildmark mellan Göteborg och Trollhättan.
Arnkvartetten: Vägen till Jerusalem, Tempelriddare, Riket vid vägens slut och Arvet efter Arn. Författare: Jan Guillou. Förlag: till de två första Norstedts, till de senare Piratförlaget. 1 642 sidor. En mycket bra skildring av Västergötlands kanske mest dramatiska period kring år 1200, filmerna kan möjligen komplettera bilden, men böckerna är mycket bättre även om det ibland blir mycket av vapenexercis.
Bygden kring berget. Kinnekulle under tusen år. Författare: Agneta Tjäder, foto: Christer Hallgren. Warne förlag 2001. 184 sidor i stort format med massor av bra färgbilder plus kartor. Senaste (?) i myllret av böcker om Kinnekulle; lättläst, personlig och faktarik.
Hornborgasjön. Författare: Stefan Edman. Fotografer: Tore Hagman och Jan Töve. Naturvårdsverkets förlag. 175 sidor med ett myller av bra färgbilder, plus artlistor. Hornborgasjön är inte bara tranor, det kan man lära av denna kunskapsrika bok om en återuppstånden fågelsjö.
Skam den som ger sig. Författare: Stig Claesson. Förlag: Albert Bonniers. 185 sidor. ”Söderkisen” Stig Claesson var en oöverträffad mästare i att i ord och ofta teckningar varsamt skildra vemodet i svensk avfolkningsbygd, i rader av böcker var denna hämtad från skogarna vid Ulricehamn där Slas hade sina rötter. Den här boken livas upp av en uråldrig norsk romanhjälte som jagar en skröplig superskurk i staden där allt sluttar mot sjön.
Pojken som lovade rädda Sveriges järnvägar. Författare: Ove Allansson. Förlag: Rabén & Sjögren (1973). 210 sidor. Sverige var för inte så länge sedan insnärjt i ett nät av smalspåriga järnvägar där små stationssamhällen växte upp fyllda av framtidstro. Idag är nästan alla järnvägarna borta. Allansson berättar här och i en rad andra böcker roligt och kärleksfullt om sin uppväxt under krigsåren i ett sådant samhälle beläget mellan Skara och Vara. Själv tog han tåget till Göteborg och seglade ut på haven.
Västergötlands flora. Redaktion Anders Bertilsson m fl i Västergötlands Botaniska Förening. Förlag: SBT, Lund (2002). 743 sidor med massor av illustrationer, kartor m m. Boken ger en mycket god bild av västgötsk natur och flora.